PÅ VÄG TILL BYSKOLAN

Redan klockan fem på morgonen klev jag upp för att göra mig i ordning inför den resa jag skulle göra till skoleleverna på ön Bohol. Bilen var redan packad kvällen innan med flera stora och tunga lådor med skolböcker. 

Väl i hamnen blev det givetvis till att väga allt material och jag fick snällt betala för all övervikt, böcker är tungt, som ni vet. Men som tur var  behövde jag inte bära runt på alla väskor och boxar, då det alltid finns personal att tillgå, som tar hand om allt tungt bagage till färjan och som samtidigt tjänar en slant.

När jag hade gått igenom säkerhetskontrollen, betalt övervikten och inspekterat att alla mina lådor av ombord, kom tröttheten och jag somnade till på båten.

Det var snabbfärjan, SuperCat som tog mig över till Tagbilaran, som är huvudorten på ön Bohol. När jag klev av färjan, blev jag väl mött av min alltid glada väninna E. som fixade fram två tricycel´s och alla lådorna transporterades i två fordon, för att sedan lämnas in i en förvaringsdisk, vid en av ortens varuhus.

 

Myllret av trafik med alla tricycel´s gör denna stad både jobbig men också intensiv och spännande på ett äkta sätt. Jag gillar Tagbilaran väldigt mycket, stan är liten och här är upplevelsen total att jag befinner mig på Filippinerna!

Väl i kassan med två fyllda kundvagnar bestående av räkne- och skrivböcker, pennor, planscher, fröer till köksträdgården, kritor, pyssel material mm, var det givetvis många som frågade, vem jag var, varför jag köpte så mycket material, vem som ska få allt material.  Efter en trevlig pratstund med både personal och kunder, lämnade killarna i kassan alla våra lådor i deras inlämningsdisk för väskor och lådor. Innan jag och E. lämnade varuhuset kommer några ur personalen fram till mig och sa, – God Bless, you Mam.

Vi tar oss en lunch på ett närliggande lunchställe och kände oss redo för nästa deltransport. E. säger åt mig att gå in i varuhuset igen, för hon skulle ropa in en taxi, som skulle ta oss till en annan ort på ön. Det blir billigast så, att jag stannar kvar i varuhuset, då hon fixar en bil, eftersom priserna har en tendens att skjuta iväg uppåt, om jag visar mig!

När taxin är infångad och priset är diskuterat, det är då det är dags för mig och E. att lämna varuhuset och kliva in i bilen. Det första vi gör är att låta taxi chauffören ta oss runt till de affärer vi har gods att hämta upp.

Taxichauffören, sa ingenting, men såg mycket begrundande på mig och E. som fyllde hela bilens baklucka, framsäte och golvet i baksätet med massor av lådor, som vägde massor.

Vi anländer till staden, V. och där väntade ett annat fordon, en multicab, dvs. en liten pick up med en hytt för två personer och med ett flak där bak. Allt material omlastades än en gång och upp på flaket begav sig också väninnan E. och hennes bror. som varit snäll och hade beställt barangay service, dvs. “by transport”. Bilen tog oss upp upp på berget till skolan, det hade regnat kraftigt och luftfuktigheten var hög, Vi svettades kolossalt mycket och bilen har bitvis mycket svårt att passera vissa leriga områden.

Regnet har förstört vägen bitvis, det är denna väg alla skolbarnen måste promenera längs, för att ta sig till skolan, över vattenpölar, i lera och risk för nedfallande kokosnötter. Denna by har inget vatten, det körs ut en dunk med vatten då och då, livet i denna by uppe på berget är tufft.

                                   Vi kom fram till skolan, till sist.

Tack, alla Ni som på ett eller annat sätt lämnat ett bidrag för att hjälpa dessa fattiga barn och deras familjer.

Hur det gick, det ska ni få veta senare!